Nu har jag varit och tittat lite på en kyrkogård, och det verkar som att man inte får begrava människor tillsammans med djur på samma ställe. Men däremot så finns det ju så kallade djur kyrkogårdar. Och där kan man alltså välja att begrava gamle trofast.

När jag var där så var det många gravar som hade den inskriptionen, och jag gissar ju på att det är hundar som ligger där under och som någon har älskat väldigt mycket.

Det här med att begrava husdjur är ju ett relativt nytt påtänkt begrepp. Förr i tiden så begravde man dem ju inte, man kanske såg till att ta till vara på det som gick att ta till vara på , och resten gav man åt rodjuren i skogen eller eldade upp eller liknande.

Men nu finns det ju de som vill begrava sina husdjur och ge dem en gravsten och allt som vi människor har. Nu bekostar man ju detta själv så klart, så det är ju upp till var och en, men jag undrar hur många som gör detta?

Det är intressant hur många olika tankar om livet som man kan ha. En del tycker ju att det är alldeles lagom att leva i 80 år och sedan försvinna och dö, som att det är en del av livet och en del av att man ska bli ett med naturen. För mig så känns det nu som att jag inte vill bli gammal och skruttig, utan att man hellre vill sluta sitt liv när det börjar att bli jobbigt med sjukdomar och allt. Men sen vet jag ju att man vill ju alltid fortsätta leva, det är ju ingen som vill dö.

Men däremot så vill man ju leva vidare som ung och fräsch längre. OCh det ser man ju på dagens kändisar också, hur de försöker mer och mer att se unga ut en längre tid. Det är ju många som opererar sig och som gör alla möjliga olika saker för att försöka att stanna tiden som man säger.

Men det går ju inte, alla går vi ju mot döden och det är ingenting som vi kan göra åt det. Och det är ju bara lika bra att förlika sig med tanken att man en dag kommer att vara borta, och inte finns någonstans kvar att göra något.

Har du upplevt att någon som du inte har pratat med på länge har gått bort? Det kan kännas jättejobbigt! Och då kanske man hade en del saker som man inte hade sagt och inte hade berättat, som man önskar att man hade fått en chans till att berätta.

Men då är mitt tips att skriva ett brev till den personen, för att få mer viktiga tankar och känslor som du aldrig fick säga till denne. Då kan du i a f få utlopp för det här och få det ur dig.

Att någon går bort och dör är ju väldigt sorgligt. Och ibland så kan de ju lämna ett stort hål efter sig, speciellt om man umgicks med dem ofta. Och det här tycker jag är så tråkigt, för några av mina vänner har ju dött i olyckor.

Och man saknar dem verkligen och önskar att man kunde få träffa dem igen. Och de fel och brister som de hade är ju inte så farliga när allt kommer omkring.

När man tänker på livet i helhet så är det ju lätt att bli filosofisk. Och det är roligt att bli det ibland, att bara sväva ut i tankarna totalt.

Som det här att tänka på vad mitt liv är, och vad det har varit för något. Vad har jag åstadkommit i mitt liv? Det kanske inte är så jättemycket, men det är viktigt ändå. Man ska inte förminska sig själv allt för mycket, då kommer man bara att må dåligt över de sakerna.

När någon hamnar i en kista och de ska ner i marken, då är det ju verkligen tid att gräva ner allt groll och allt slags bråk med dem. Ibland har det ju varit stora släktbråk under en längre tid, tills någon har dött.

Då har man samlats på samma begravning och slutit fred. Man inser ju hur onödigt det är att bråka när livet ändå är så kort och flyktigt, och det är ju i a f en bra sak som ett dödsfall kan föra med sig.

Jag minns när jag var på min farmors begravning, och det var väl cirka 10 år sedan. men jag minns så tydligt att hon hade någon som skulle spela orgel på hennes begravning, så hade hon skrivit i sitt testamente.

Och vad jag minns så skapade det bara en väldigt obehaglig känsla! Det var lite som i en läskig film som man ser att det blir lite kuslig musik över alltihopa, och så går man in i en mörk kyrka och sätter sig. Nej, jag tror inte att jag skulle välja det själv faktiskt, hellre väljer jag att någon spelar vanlig piano i så fall.

En del tror ju på att man kommer någon annanstans efter det här
livet, att detta inte är allt så att säga. Men vad ska man göra sen
då? Ska man man upp i himlen hos Gud eller hur fungerar det?

När man går på en begravning så undrar man ju lite över sådana
saker, och det går ju inte att stoppa tankarna och den filosofiska
sidan av mig som bara galopperar iväg. Men många nämner ju något av
det här på deras begravning, om vad den avlidne trodde på och så
vidare.

Jag har sett alldeles för många som gråter vid en begravning för
att de önskade att de hade sagt förlåt för något som de sa för
länge sedan eller gjorde, men nu är det för sent i o m att den
andre har dött.

Så jag säger bara, se till att du slutar ditt liv utan att såra
någon. Om det är något missförstånd, se då till att ordna upp det
så snabbt som möjligt. IStället för att man går runt och är sura på
varandra tills man knappt minns varför.