Nu har jag varit på min gamla väns begravning, och den var
väldigt bra måste jag säga. Jag tog inte med min familj, för jag
var lite osäker på om de var bjudna dit eller inte.

Min vän hade ju knappt träffat dem ändå när han levde. Men de
hade ordnat det bra med en liten tjänst och sedan lite kaffe och
fika efteråt. Och det var stilla och lugnt, inget försök till att
få till ett tårkalas eller så där.

Ska du gå på en begravning snart? Då vill jag att du ser till
att tänka lite på vad du tänker ha på dig, och varför det. en del
går ju på begravning bara klätt i svart, och det är ju inte längre
något som man måste känna sig tvingad till. Det är faktiskt en del
konstiga traditioner bakom det så jag kan ju förstå om man nu inte
vill det.

Men en del kommer ju i jeans till en begravning. eller t o m
gamla träningskläder. Vad tänker man då? hur tänker man? Det är ju
väldigt oförskämt att inte klä upp sig på en begravning! Det visar
ju brist på respekt och lathet och bara allmän odräglighet.

Nej, ska du snart på en begravning? Se då till att klä upp dig i
finkläder i a f, även om de inte är svarta direkt. Så om man är
kille så ska man ju ha skjorta och slips, och tjejerna bör ha
klänning eller kjol. Och det här är min idé om hur man ska klä sig
ordentligt på en begravning. Men jag tror nog att många håller med
mig i det.

Nu är det flera stycken här på sidan som har mailat till mig och
frågat mig om vad jag tycker om att man tar med en present på en
begravning. Och då är det lite olika val här, en del tar med en
present til den avlidne, och det tycker jag inte är ok om det inte
är något väldigt specifikt och personligt.

Men en del tar ju med en del presenter till familjen, och det är
mer ok. Men det är ju klart att det beror på vad det är för
något.

När man ska gå på en begravning så kanske man inte känner att
man hade en så självklar koppling till personen i fråga, men man
vill ju inte heller inte gå dit. Det är ju väldigt respektlöst
tycker jag i a f, det är ju som att man nekar den personen att
bjuda hem en en sista gång. Det kommer ju tyvärr inte att hända
någonsin igen.

Och därmed så är det ju nästan ett måste att gå på en begravning
om man blir bjuden på en, så jag ska ju gå på en i Karlshamn om
några dagar. Och jag vet inte riktigt om det var så att det var jag
och min familj som skulle komma, eller om det bara var jag. För det
förekommer inte riktigt på inbjudan som jag har fått.

Oftast så är det ju god sed att man tar med sin familj, men i o
m att det antagligen kommer ganska så många på det här bröllopet så
vill jag ju inte att man ska komma dit och så får inte alla plats
att sitta eller liknande. De har ju antagligen redan räknat med en
del saker som att hur många som får plats i lokalen och så
vidare.

När man är på en begravning så kan det ju ibland lite mycket av
det här sentimentala känner jag. och nu låter jag ju helt hemsk,
det inser jag, men det är så. Ibland så försöker de verkligen att
få alla som är där att börja gråta jättemycket, bara för att det på
något sätt ska vara en bra begravning om man gör på det sättet.

Men jag vet inte riktigt om jag tycker att det är rätt sätt
direkt. Det ska ju vara värdigt och det är klart att det inte är
någon glad stund och en stund då alla ska glädjas. Men det är ju
inte en stund bara för att man ska gråta och må jättedåligt heller
och känna hur mycket man saknar den döde och avlidne.

jag skulle ju gärna vilja att man ibland på pekar det att det
ska vara värdigt och bra på en begravning. Så att man har lite
balans på hur mycket gråt som man försöker att klämma fram ur folk.
Men det är ju bara en tanke från mig.

Nu i helgen så ska jag åka till Göteborg igen och träffa några
gamla vänner som jag träffade nu när jag var på begravningen där.
Så vi får ju se vad som händer då. Det känns som att det finns risk
för att det blir en liten konstig stämning och att vi bara kommer
att prata om vår gemensamma vän som nu är borta.

Men jag vill ju umgås med dem innan det händer någon av oss
någonting. Det känns ibland som att livet är så flyktigt och snabbt
över.

Nu i helgen var jag på en begravning i Göteborg, och det var
ganska så jobbigt. Det var ju inte en nära vän som dog, vi var ju
bara bekanta egentligen. Men det är ändå jobbigt när man kommer
någonstans och det är någon som man har brytt sig om mycket, och så
är de plötsligt borta. Och i o m att jag inte har uppgåtts så
mycket med honom de senaste åren så känner jag mig nästan lite
snuvad på att göra det. nu kan jag ju inte det!

Men man såg också att de hade ordnat det jättefint med hela
begravningen och allting, så att det var mycket fina detaljer. Och
det ser ju jag i o m att jag ofta har hand om begravningar i andra
sammanhang annars. Så de hade fräscha blommor överallt, och det var
många av dem också.

Sedan var det en fin procession med att gräva ner kistan också
där det var några som spelade musik under tiden som de sänkte ner
kistan och slängde på jord på den. Så det är ju alltid vid sådana
tillfällen som man nästan inte kan hålla igen med tårarna även om
man tänker att man nog inte kommer att börja gråta. 

Sen så träffade jag ju många gamla bekanta där också, och det
ger ju lite av en dubbel känsla, för man är ju glad att se dem
igen. Och så vill man ju gärna hitta på något med dem, för man
känner ju att snart är livet slut och man måste passa på! Men
samtidigt så vill man ju inte stå där och prata jättemycket på
någons begravning.

Undrar just hur det skulle kännas att se sin egen mor dö? Det
har jag tänkt på lite nu när jag varit i några mörka stunder. Och
mycket kommer ju av att jag tänker mycket på döden och begravningar
och hur man ska ordna det med begravningar.

Men det skulle kännas så konstigt om jag skulle behöva ordna min
egen mors begravning t ex, men det skulle jag ju behöva om det
hände.

Förra vintern så dog en kär vän här i huset, i en lägenhet
ovanför mig. Det var ju inte helt oväntat, för han hade ju fått
beskedet om att han hade cancer. Och hans fru tyckte ju att det var
jättejobbigt när han fick det beskedet, och tydligen så hade den
spridit sig ganska så mycket redan när de fick reda på det.

Så redan från början fick  man ju det här beskedet att man
inte kan göra så mycket egentligen, och det var ju jättejobbigt. Så
de gick ju i princip bara och väntade på att han skulle dö. De åkte
på någon semester ihop, men så mycket mer hann de ju inte göra
innan han dog. Från det att de fick beskedet så gick det ju bara
lite mer än en månad och så var han död.

Och han var en av de där som var så fin så att han såg till att
ordna med allt innan sin död, han såg till att hans fru inte hade
några skulder att betala. Och han ordnade med internet, han ordnade
med att det kom folk och lagade saker som inte blivit lagade på
länge och allt möjligt. Så att sen när han väl var död så var det
inte massor med saker som hon lämnades med att ordna  med,
utan allt var i princip redan uppklarat. Och det är ju ett väldigt
fint sätt att göra på.

Man vill ju aldrig förlora någon som  man älskar i döden,
men ändå så händer det ju med jämna mellanrum tyvärr. och ibland är
det ju som att de som vi tycker om rycks bort från oss. 

Och för att man ska kunna vara lite förberedd på det så kan man
ju se till att ha alla papper och liknande i ordning utifall att
det skulle hända något. Det är en del som ser till att vara
förutseende på det sättet och gör det.